Jag sitter här ensam hemma med lite funderingar. När någon nära har dött, är det rätt att vara glad då?, är det rätt att vara hemma och dona på som vanligt? På något sätt känns det fel nu när jag skickar smilegubbar i kommentarerna och skriver blogg och handlar godis och lever som vanligt. Någon har dött, du borde vara ledsen! Grejen är den att jag är ledsen, jag har fällt en tår eller två men hur mycket måste man gråta för att det ska vara okej att vara glad?
 
Det var lika med olyckan som hände mig och Magda och två tjejer till i november förra året. Vi voltade med bilen flera meter och skulle egentligen ha vart döda, istället klivet vi ur bilen med lite skrapsår efter glassplitter. Just där och då tänkte man; shit vad bra att jag överlevde :O nu ska jag gå i kyrkan varje söndag, be varje kväll och aldrig aldrig aldrig någonsin mer vara ytlig och tänka på småsaker. Vad händer? jo redan nästa helg sitter man och klagar över en bruten nagel eller att man inte har något att ha på sig. Hallå?! vad lovade du förra helgen? Men grejen är den att jag är inte den som går i kyrkan. Jag är en tjej som gillar smink, kläder, musik och allt annat smått och gott som finns i livet. Jag är precis den jag är som innan olyckan, bara det att jag inte tar något för givet längre OCH jag är mer noga med att alla i bilen har bilbälte! Så frågan kommer igen, är det rätt av mig att vara den jag är fast tragiska saker hänt? Gör det mig mindre värd livet jag fick igen? Usch hatar att tänka för mycket ibland haha

lovar att lite mer piggare inlägg kommer sen ;) Ja ville bara skriva av mig!
hoppas ni har det bra :)