Det som jag nu ska skriva hoppas jag inte att ni någonsin kommer få uppleva.. jag har själv inte fattat att det hänt än.... vi hade juh vart i uppsala för att se ola på klubb Lotus, vilket var himla bra =) träffade han efteråt och allt det bla bla bla...sen åkte vi då hem.. först släppte vi av en kille som malin och madde träffat inne på krogen och sen bar det av hemåt.. var hut mkt snö som helst och sjukt jobbigt att vara vaken så länge men man sov till och från.. det gick bra... släppte av helena i bollnäs då hade det dessutom slutat snöa..:)
sen pratade jag med malin innan det hände.. typ 1 mil eller så och frågade om altl var bra.. hon sa det :) vi var som sagt snart hemma.. sen händer det,...


man vaknade plötsligt av att man hoppade upp och ner i bilen, fattade inte vad som hände, alla skriker och sen på en halv nanosekund fattar man att man voltar... man tycker man voltar 100 gånger och tänker bara.. "nu dör jag, hejdå världen" sen passerade livet i en revy på några nanosekunder även det.. sen tänker man även.. shit ska den aldrig stanna någon gång?.. att inte veta vart man var, vad som hade hänt, om man levde, hur man skulle ta sig ut eller om de andra levde var skitjobbigt att nte kunna svara på.. lixom ja struntade i mig själv just då.. magda hade svårt att andas och hade panik så det bara kom naturligt " magda lugna ner dig, det går bra, ta av dig bältet" sen var malin och madde redan ute.. malins fönster hade gått sönder så man fick kliva fram och ur.. det som dessutom var lite komiskt eller jobbigt eller vad man ska säga var att man lixom lossade bältet och sen började leta efter mobilen och väskan och det... lixom vad skulle det hjälpa? haha.. sjukt att man ens tänker så... iallafall var vi ute ur bilen på typ 1 minut eller så.. gick sjukt snabbt... ser malin, fulltäckt med blod och då tänker man.. shit vilken kroppsdel har jag själv förlorat? kollar igenom mig själv men ser inte en enda bloddroppe.. helst sjukt..

ser att madde redan var uppe på vägen och ser 2 ambulansbilar.. vilket gjorde att man trodde att man hade vart svimmad ett tag elelr i bilen längre vad man trodde.. men det visade sig att 2 ambulanser åkt flrbi precis då och sett madde på vägen och vänt.. snacka om tur.. asså ja jag veinte va jag ska skriva... så mkt känslor som finns nu.. så mkt tankar om vad som kunna hänt, varför det hände, varför vi överlevde, varför just då, varför vi, lixom allt... jag är sjukt tacksam över att ja och de andra överlevde och som sagt

ta vara på livet snälla ni.. livet är för kort för att slösas bort på små saker.. att klaga över småsaker... livet kan ta slut när man minst anar det.. lova mig att aldrig ångra ngt ni gör.... som sagt.. ja borde vara död

 puss och kram på er
och tack för erat stöd... lixom detta kommer ta lång tid att komma över... om man ens kommer göra d