Okej jag kan fortfarande inte fatta att vi överlevde. att vi ens var med om det !!! Det är så jävla overkligt.. sånt händer juh bara andra, aldrig en själv. Jag vet ärligt inte vad jag ska göra.
Visst självklart är jag superglad över att jag överlevde, att ALLA överlevde. Men varenda gång jag snackar om detta med folk så kommer det mer och mer frågetecken kring det.

 * varför just där? Den där blåa skåpbilen var typ den enda vi mötte på heeela vägen. Är höjden av typiskhet eller vad säger ni?
* Varför stannade inte bilen när han såg vad som hände med oss? varför åkte han iväg när ambulanserna kom? har människan inget samvete? hur tänker han eller hon nu? såg han ens vad som hände?
* Hur kan man vara så snabbt inse att man voltar, kommer dö, när och mot vad ska bilen stanna ? 4-5 volter läre inte ha tagit så lång tid ändå?
* Jag minns absolut INGET från det att vi ramlar ner i taket som vi borde ha gjort eftersom bilen var upp och ner (a) och sen satt jag juh vänster bak (vilket blev höger bak när vi hade stannat ) och jag minns verkligen inte att jag vände mig till vänster för att prata med Magda utan ja har bara minnen att jag ser Magda till höger och pratar med henne.. VARFÖR DET ???? det var precis som om jag var en ängel och snackade med henne eller såg på henne. DEt var läskigt och jag insåg det först för några dagar sedan att det inte var så eftersom jag satt till höger om henne. ja svårt att förklara men ni förstår kanske vad jag menar :S sjukt läskigt om jag får säga det ...
* Hur kunde vi överleva med så små skador som vi fick? visst Malin fick sy i huvudet, Magda hade lite skärsår på händerna, jag hade lite på foten efter glaset. men det ska oxå påpekas att Magda hade jättefula blåmärken efter det mesta och mkt på oförklariga ställen... hur kommer det sig? och hur kommer det sig att bara Magda har blåmärken och inte vi andra? efter bilbältena och så tänker jag på då. Sen undrar jag hur Malin kunde överleva eftersom det framkom idag att hon inte hade bälte :O asså fattar ni? jag nästan gråter för det är sjukt läskigt :S hon borde ligga i ngt träd sen hon åkte ut genom rutan :O det här är inte normalt.. DOCK E JA SUPERGLAD ATT INTE SÅ ÄR FALLET "!!!! misstolka mig inte.. jag bara tänker statetisktiskt och logiskt sett nu... det är fett jobbigt att gå igenom detta trots att man är hel , lever och vågar åka bil lixom det kan ha vart mkt värre.. lixom alla kunde ha dött, jag kunde ha sett alla mina kompisar dö och själv gått igenom det, vi kunde ha blivit rullstolsbundna eller invalida.. det finns miljoner möjligheter.. men jag ställer mig egentligen bara en fråga

VARFÖR??? vad är meningen med våran andra chans? är det ngt vi själva kommer komma på sneare? har vi redan kommit på det? var det bara inte våran tur? eller vad? jag antar att jag aldrig kommre få reda på den frågan förrän man är uppe i himlen själv (som kommer ske om 10000 år ... ) Vad jag vet nu dock är att jag aldrig tar saker för givet längre.. jag vet hur fort planerna kan ändras... sen lever jag varje dag som om det vore den sista.. snackar med alla, är positiv och försöker verkligen  göra saker som jag inte kommer ångra senare.. jag vet inte om det var våran "plan " att lixom ta lärdom över saker eller om det finns ett annat syfte.. kalla mig dum om ni vill men jag VET att vi överlvde av en anledning.. jag tror på ödet.. att allt händer av en anledning. Det var inte dax för oss av en orsak.

Sen kan man tycka att det inte är "rätt" av oss att lixom shoppa, klaga på dålig hy och brutna naglar, att vi inte borde leva vardagen som vi gjorde innan.. som om vi inte är glada över den andra chansen.. MEN det är juh faktiskt så att det är vi.. vi tycker shopping, mode, festa och ha kul  är skoj och skulle vi ändra det och istället läsa bibeln och bli präster så är det juh inte heller rätt.. då är det inte längre vi. det var juh meningen att VI skulle överleva och inge "andra" dåliga versioner av oss själva.. man vill vara glad för att man överlevde och lixom leva livet.. inte vara hemma och inte röra sig för att man är rädd för att vara "för glad". svårt för er  att tänka sig att ja ens tänker så kanske men jag gör det... kan inte hjälpa det xD
jag tänker för mkt tror jag ^^

ja detta var inte det sista inlägget om olyckan antar jag (a) tar en jädra tid att bearbeta och lixom kanske kommerman aldrig komma över det -.- dock vet jag att jag lärt mig massor, kommer alltid uppskatta livet nu och att jag troligen aldrg kommer förstå alla frågetecken jag ovan nämnt men hey..... jag är glad ändå : )

puss och kram på er och en applåd till er alla som orkat läst allt xD
i just needed to skriva av mig lite (a)